Torsk

Well, well, well. Back to the drawing board. Idag blev det klart att det inte blir någon fortsättning på kneget. Anledningen ska vara avsaknaden av pengar hos företaget så ja..det är väl som det är. Allt slit i serverskåpen har alltså inte betalat sig. Tillbaks till A-kassan, tillbaks till det eviga filandet på CV:n. Kanske, kanske kan jag hitta något tillfälligt skitjobb. Man får hoppas på det.

Fler och fler säger att jag skulle passa som journalist och det är något som faktiskt tilltalar mig mer och mer. Nu när jag till sist ser ut att få tid att göra andra grejer än att jobba, så finns det goda möjligheter att kolla upp saken. Ska verkligen göra en kraftansträngning i det hela. Det enda frågetecknet är möjligheten till studielån. Jag har bara ett år kvar att låna på, så antingen lever jag enbart på studiebidraget första året för att låna nästa. Har gjort det förut och kan göra det igen. Men ja, jag kommer förstås leta efter både och. Jobb eller mer utbildning...det är frågan.

Känner samtidigt att jag är ganska trött på alla dessa funderingar. En tillsvidare anställning skulle faktiskt smaka mumma. Att ha lite pengar för en gångs skull, slippa vända på pengarna en månad eller två.

Fast, ändå. Det känns inte sådär överjävligt att försvinna härifrån jobbet. Med facit i hand så tror jag det finns andra platser som jag skulle kunna trivas bättre på. Antagligen så har dom här jäklarna bara utnyttjat mig för en arbetsinsats som de behövt få gjort, så billigt som möjligt. I deras fall gratis. Så, ja..det är som det är. På måndag går jag in och anmäler mig arbetslös än en gång.

Sitter och funderar på var jag ska äta lunch idag. Den närmaste lunchrestaurangen serverar torsk. Vilket kanske skulle vara ganska passande dagen till ära. Jag tror nog det får bli det. Ordet har minsann en viss klang.

Torsk.

En ny serenad

Jag har varit duktig på att kliva upp den här veckan. Trots den enorma trötthet jag känt exakt varje gång. Det håller inte att sova fem timmar per natt, men som det känns nu så finns det ingenting annat som fungerar. Det finns så mycket att tänka på, fundera - vända och vrida på minsta sak som jag oftast är expert på. Mitt i en tanke så somnar man, bara för att vakna av att väckaren skriker ut sin serenad för en ny morgon.

Imorse satt jag bara på sängkanten, trött som ett as, tittade på min tavla med byggnadsarbetare från Radio City Music Hall. Ni vet den där de sitter på en bjälke 4000 meter upp i luften och käkar lunch helt oberört, utan säkerhetslinor. På något sätt representerar den bilden något som jag hoppas på. Ja, inte direkt att sitta så enormt högt upp i luften då, utan mera tanken bakom det hela. Att på något sätt känna sig fri, känna sig som att man vet vad man gör och trivs med det.

Jag vet inte om jag har de känslorna just nu.

En vecka kvar på jobbet. Om jag inte skulle råka få förlängt. Vilket jag förstås hoppas på, men det är svårt att säga hur det kommer gå. Vissa dagar så känns det som att jag lätt kommer få förlängt och andra som att jag ska få foten så jäkla stenhårt. Det är iaf om jag tolkar Lennart, chefen, ledaren överkuckun. Instinkten är att jag bara vill skita i det och ta det som det kommer, men så snart jag funderar över att det faktiskt finns en möjlighet att jag blir arbetslös igen så sjunker humöret, jag vill verkligen inte dit jag var för 6 månader sedan. Vilket...var väldigt nära botten. Nu har jag tagit mig upp igen...bara för att återigen kunna utöva fritt fall än en gång.

Det är väl mina mest negativa tankar. Mina positiva tankar säger att med lite erfarenhet från det här jobbet kommer det vara lättare att hitta ett nytt. Och, det finns ju lite sanningar i det också men samtidigt så har jag faktiskt funderat lite på att börja plugga återigen. Journalistik blir det nog i så fall. Ett ämne som kallar mer och mer. Faktiskt.

Tre helger i rad så har jag varit ute på krogen, eller är det fyra? Jag kommer ärligt talat inte ihåg. Säkert är i alla fall att jag inte kommer ge mig ut på fest i helgen. Det blir lugnt och jag hoppas kunna få i alla fall tre sovmorgonar. Samtidigt som jag vet att så inte kommer bli fallet, minst två av dessa morgonar kommer jag glömma mobilen påslagen, och det är alltid ALLTID så att någon morgonpigg sate ringer och väcker mig. Får jag en sovmorgon är jag nöjd. 1 morgon av 3. 33,3%.

Det är ett ganska bra odds.

(Och förlåt Zäta. Jag försöker inte hålla mig undan. Det är bara det att ni bor lite långt från centrala Örnsköldsvik. Det är inget fel med Stockholm, det är bara det att det ligger lite avsides.)

Något om semester

Efter två veckor i frihet så är jag nu tillbaks på jobbet. Det känns lite underligt att få gå sådär...helt sysslolös och få betalt för det. I mina ögon är det förstås ett under. Men så här i efterhand är det för lite och jag skulle faktiskt behöva någon månad eller månader till innan det skulle kännas fullt tillfredställande. Den här veckan har hittills uppnått katastrofala följder i seghet och det känns som att resten kommer bara bli ännu segare.

Jag hade den stora förmånen att vara bortrest i en vecka under semestern. Åkte ned söderut till Norrköping och Stockholm, dels för att hälsa på gamla bekanta som flyttat söderut (Norrköping) och dels för att festa lite i Stockholm. Allt blev lite ont om tid så jag hann tyvärr inte träffa på alla som jag känner nere i den där smeten, och jag ber om ursäkt för det om det är någon som skulle kunna känna sig utelämnad. Vad vet jag, dom jag missade kanske till och med känner sig lättade?

För första gången i mitt liv fick jag äta mig mätt på en glass. Den var större än mitt huvud. Härligt.

Andra veckan blev mer en avslappningsfas, i den mån det gick. Av någon anledning så hade jag otroligt mycket att göra, var knappt hemma någonting. Alla som var lediga behövde hjälp med allt möjligt...vem ringer man då? Jo, moi. Så jag hann med att snickra, putsa fönster, städa, skjutsa och allt möjligt annat. Helt säkert är att jag absolut inte hann med allt avslappningsarbete som jag tänkt mig. Men, det blev trots allt några fina sovmorgnar. Att sova ut is the shit.

Det här är månaden allt bestäms om jag får vara kvar här på jobbet. Hittills inga som helst indikationer överhuvudtaget och ja...det är väl inte det bästa tecknet. Jag tolkar det negativt. Å andra sidan så är min chef Lennart inte mycket för att säga något till någon så man vet väl aldrig. Men, ja...vi får se.

Ikväll tror jag att jag ska ge mig iväg ut på biografen med Björn igen. Han skyllde på att han fick ont i benet av att gå på bio, men jag tror honom inte. Hur jäkla dålig ursäkt är det egentligen? När jag upplyste honom att jag brukar få ont i arslet, ryggen, nacken och dessutom ha magproblem av popcornen när jag kommer hem så ändrade han sig. Som att han behövde någon som hade det värre för att få tummen ur. Jag är bra på det, att ha det värre.

Förresten, jag var ute på krogen i helgen också. Ganska kul för en gångs skull, fick ynnesten att träffa på gamla bekanta som flyttat från stan och är hemma på semester och allt sånt där. Dessutom var jag och en vän nära att hamna i slagsmål i hamburgarkön efteråt, men vi lyckas väpna av honom verbalt. Eller jag försöker intala mig det i alla fall. Vi i gänget är inte sådana som bråkar (har aldrig slagits på krogen) men den här gången blev det smått oundvikligt eftersom den andre var väldigt sugen. Allt slutade dock med att idiotens mer nyktre kompis fick stå och hålla tillbaka honom, när han inte var speciellt sugen att gå i klinch med två stycken 100 kilos killar. De två som bråkade var alltså betydligt mindre.

Av någon anledning så har jag haft tur med sånt tror jag. Själv undvikandet av såna idioter är jag normalt väldigt bra på, men ibland kommer dom ikapp.

Nåväl. Arbete, arbete, arbete. The working class hero måste fortsätta sin vardag. Min nya manual är nu uppe i 13 sidor. När ska jag lära mig att skriva kortfattat?

Förmodligen aldrig.