Still on the run

ag blev nästan överraskad hur fantastiskt lätt måndagen flöt förbi. För en gångs skull hade jag verkligen motivationen att göra någonting på jobbet. Rätt skönt att saker och ting går lätt för en gångs skull. Satt och konfererade lite med Per, min tyste arbetskamrat om semester osv, vi kom fram till att han hade tolv veckor kvar och jag sexton. Det låter mycket men egentligen så är det ju inte så jäkla länge.

Men..det är ju egentligen helt sanslöst. Det slår mig att jag inte presenterat mina arbetskamrater, och det är ju trots allt läge att göra det nu när jag ändå bestämt mig för att försöka vara mer aktiv i bloggandet. :) Nog för att till exempel min vän Emma vant sig med ett inlägg i halvåret men jag antar att hon får ta den här träningsverken från lite mer frekvent uppdaterande. Kanske är man äntligen inne i en skrivande period igen? I hope.

I alla fall. Det handlar om lite färre den här gången. Vi är trots allt bara fyra på kontoret, mig inräknat. Det är Per, tekniker precis som mig. Sen Ulf och Lotta agerar säljare. Per är en ganska eftertänksam typ, gillar trav och att snacka skit om Lotta. Det sistnämnda ett intresse som även Ulf delar. Ulf som för övrigt kallar sig själv för "Vild och skiljd" efter att ha flyttat isär från sin fru för ett eller två år sedan. Han är snart femtio bast och nästan ute på krogen mer än vad jag är. En gång åkte han förbi oss, jag och ett gäng polare - jag poängterade för gänget att "där åker vild och skiljd". När Ulf fick höra vad jag hade sagt lös han upp med en viss stolthet i blicken. "Det är bra att du sprider ordet Johan, att Ulf är fri och redo". Han är rolig den gode Ulf.

Lotta är väl den som vi ogillar. Det är som svårt att säga varför och jag tror jag låter bli att hänga ut det här i bloggen. Det blir som lite overkill. Men ja, det blir väl såna känslor mot såna som försöker bestämma och ta en allt för stor del av kakan - lite för ofta. Det är gänget i alla fall och nu har jag ju jobbat där längre än ett år. Jävlar vad tiden går fort. Det är helt stört.

Hoppade på spinningcykeln igen ikväll. Efter en veckas uppehåll. Jag riktigt känner hur trött jag kommer vara imorgon bitti. Man hoppas att man tar sig ur sängen. Har lovat mig själv att faktiskt försöka kliva upp tidigare men ja, känner jag mig själv så brukar mina löften mot mig själv vara rätt enkla att bryta.

Efter spinningen samlades Ankan, Gugge och jag framför tv:n här hemma hos mig ikväll för att följa lite hockey på tv:n. Det blev lite kaffe, skitsnack och allmänt trevligt. Imorgon ska vi försöka dra igång innebandyn igen för folket. Det har varit några veckors uppehåll på grund av hockey och annat men nu ska vi försöka köra några veckor igen. Bra att man laddade upp med spinning idag så man har två betongspiror att fösa runt imorgon. :)

Det är inte så lätt alltid. Men jag antar att det är ett straff man får ta.

Inga tecken från min fasters gubbe heller. He´s still on the run. Tror inte vi ser honom på ett bra tag om jag får vara ärlig. Time will tell.

Är det vår nu? Sommartiden har inte lurat mig. Jag frös som ett as när jag gick till jobbet imorse, vår och sommar var ganska långt ned på listan just då kan jag säga. Rätt långt ifrån det jag tänkte på. Bara den kommer nån gång får man väl vara nöjd. :)

Att nöja sig med det lilla, är en större skatt än vad man tror.

/J