Något om semester

Efter två veckor i frihet så är jag nu tillbaks på jobbet. Det känns lite underligt att få gå sådär...helt sysslolös och få betalt för det. I mina ögon är det förstås ett under. Men så här i efterhand är det för lite och jag skulle faktiskt behöva någon månad eller månader till innan det skulle kännas fullt tillfredställande. Den här veckan har hittills uppnått katastrofala följder i seghet och det känns som att resten kommer bara bli ännu segare.

Jag hade den stora förmånen att vara bortrest i en vecka under semestern. Åkte ned söderut till Norrköping och Stockholm, dels för att hälsa på gamla bekanta som flyttat söderut (Norrköping) och dels för att festa lite i Stockholm. Allt blev lite ont om tid så jag hann tyvärr inte träffa på alla som jag känner nere i den där smeten, och jag ber om ursäkt för det om det är någon som skulle kunna känna sig utelämnad. Vad vet jag, dom jag missade kanske till och med känner sig lättade?

För första gången i mitt liv fick jag äta mig mätt på en glass. Den var större än mitt huvud. Härligt.

Andra veckan blev mer en avslappningsfas, i den mån det gick. Av någon anledning så hade jag otroligt mycket att göra, var knappt hemma någonting. Alla som var lediga behövde hjälp med allt möjligt...vem ringer man då? Jo, moi. Så jag hann med att snickra, putsa fönster, städa, skjutsa och allt möjligt annat. Helt säkert är att jag absolut inte hann med allt avslappningsarbete som jag tänkt mig. Men, det blev trots allt några fina sovmorgnar. Att sova ut is the shit.

Det här är månaden allt bestäms om jag får vara kvar här på jobbet. Hittills inga som helst indikationer överhuvudtaget och ja...det är väl inte det bästa tecknet. Jag tolkar det negativt. Å andra sidan så är min chef Lennart inte mycket för att säga något till någon så man vet väl aldrig. Men, ja...vi får se.

Ikväll tror jag att jag ska ge mig iväg ut på biografen med Björn igen. Han skyllde på att han fick ont i benet av att gå på bio, men jag tror honom inte. Hur jäkla dålig ursäkt är det egentligen? När jag upplyste honom att jag brukar få ont i arslet, ryggen, nacken och dessutom ha magproblem av popcornen när jag kommer hem så ändrade han sig. Som att han behövde någon som hade det värre för att få tummen ur. Jag är bra på det, att ha det värre.

Förresten, jag var ute på krogen i helgen också. Ganska kul för en gångs skull, fick ynnesten att träffa på gamla bekanta som flyttat från stan och är hemma på semester och allt sånt där. Dessutom var jag och en vän nära att hamna i slagsmål i hamburgarkön efteråt, men vi lyckas väpna av honom verbalt. Eller jag försöker intala mig det i alla fall. Vi i gänget är inte sådana som bråkar (har aldrig slagits på krogen) men den här gången blev det smått oundvikligt eftersom den andre var väldigt sugen. Allt slutade dock med att idiotens mer nyktre kompis fick stå och hålla tillbaka honom, när han inte var speciellt sugen att gå i klinch med två stycken 100 kilos killar. De två som bråkade var alltså betydligt mindre.

Av någon anledning så har jag haft tur med sånt tror jag. Själv undvikandet av såna idioter är jag normalt väldigt bra på, men ibland kommer dom ikapp.

Nåväl. Arbete, arbete, arbete. The working class hero måste fortsätta sin vardag. Min nya manual är nu uppe i 13 sidor. När ska jag lära mig att skriva kortfattat?

Förmodligen aldrig.