Seinfeld-dilemmat

Måndag, måndag, måndag. Den här måndagen har inte varit särskilt annorlunda än andra måndagar. Som vanligt så var jag millimeter från att försova mig och som vanligt kom jag in på kontoret tio minuter efter jag borde varit där. Får alltid kompensera det med att sitta över tio minuter. Är huvudet dumt får kroppen lida.

Det fortsätter dock vara ganska lugnt på jobbet. Det är tredje veckan nu och jag glider på ganska bra. Vilket förstås har sina för och nackdelar.

Har slagit på träningstempot ganska hårt nu också och jag är uppe i hela fyra gånger i veckan nu. Det är inte någon form av beach 2008 på gång, lika bra att slå fast det. Men sanningen är ju att man mår jäkligt bra när man får gå därifrån och känna att man faktiskt fått lite motion. Om jag säger som så...motionen behövs. Minst sagt. Dessutom så gör träningen det lättare att jobba.

Jag har sett mycket Seinfeld på sista tiden. Alltså helt allvarligt så blir man ju lite störd i huvudet av att se på den serien, och när J.N dessutom klämmer två hela säsonger på mindre än en vecka så ser jag små "Seinfeld-dilemman" överallt.

Ett exempel är en expedit på Statoil macken alldeles bredvid mor och fars villa. Han (ja, en HAN, det är helt otroligt) agerar precis som vi har känt varandra i flera år. Utan någon speciell anledning. Igår hade han ett utlägg över att han hade varit förkyld i fyra veckor och inte fått sova på nätterna. Än värre var det när han dessutom väckte sin lillgrabb i sina hostattacker. Jag höll inte på att ta mig därifrån och trots att det stod en tre-fyra pers i kö såg han inte speciellt stressad ut. Frågorna jag ställde mig var dock, varför är han så trevlig? Jag vet att man ska vara trevlig mot kunder, men den här killen tar ett steg längre.

Hur jag hamnat i det här dilemmat vet jag dock inte, men jag misstänker att det har att göra med en biljettincident förra sommaren där både han och jag fick slå våra huvuden ihop för att skriva ut några biljetter till Bruce Springsteen. Men ja, annat än det vet jag inte...

Mina läsare har mage att kritisera mig för att jag först och främst kritiserar Borlänge och dessutom för att jag varierar kodnamn för de som omnämns. Svaret till Borlänge kritiken finns i det förra inlägget och när det gäller kodnamnen har jag inte bestämt mig riktigt ännu, får återkomma med beslut i det här. Zulu niner ES tango är dock klockrent.

Nu blir det spinning. På mitt första spinningpass någonsin för några år sedan började jag blöda näsblod. Instruktören kommenterade det hela med att vråla ut till hela gruppen: "kul att se att det är nån som tar i iaf!". Jag vet att jag ska ha det blogginlägget liggande någonstans. Tror jag får lägga in det här någon dag. Lite av en klassiker. Hur som helst, själv tyckte jag inte det var lika kul...

Nåväl...off I go.