Gör om, gör rätt

Påsken och all dess härlighet avverkad på ett ganska skönt och spontant sätt. Egentligen blev det inte så mycket firande, mest flytt. Allting står nu färdigt i lägenheten och allt jag behöver göra är att bo. Vilket jag brukar kunna vara ganska duktig på. Fattas fortfarande bredband och kabel-tv men jag antar att jag överlever en stund till.

Dessutom så innebär flytten till lägenheten att jag nu kan gå till kneget och därigenom få lite motion till och från jobbet. Länge sen jag tränade någonting överhuvudtaget och efter mina regelbundna två månaders förkylningar så är det ett bra sätt att komma igång. Planerar att återigen anmäla mig till gymet någon gång i maj. Som vanligt är man helt ur fas när det gäller Beach 2006. Det var likadant 2005 och 2004. Faktiskt också 2003 om jag nu minns rätt.

Jag vet inte men påsken tar inte särskilt stor plats i vår familj. Tror att vi inte riktigt vet vad det är som ska firas egentligen. Det är ju någon typ av regel att man ska äta jättemycket ägg och andra saker, som ett mini julbord ungefär. Eftersom vi sällan hunnit hämta oss från julbordet vid den här tiden så blev det ett ganska sparsamt sådant i år, vilket kändes rätt bra i slutändan.

Hade en diskussion med Björn också, om just detta varför man firar påsk osv. Självklart så hade han ingen aning och hade efter 25 levnadsår inte lyckats få ihop kopplingen med jesu födelse (jag fick googla för att ta fram den informationen, jag skäms)...ägg och påskharen. Vilket jag inte heller har förstås. Men eftersom ingen verkar ifrågasätta det här upplägget med ägg, godis och påskhare antar jag att jag måste acceptera det och bara fortsätta njuta av den ledighet man får i samband med äggätningen. Hur bisarrt det än är.

Nästa vecka är det dags för utbildning för min del, i två och en halv vecka. Detta innebär att jag kommer missa firmans Stockholmsresa och med största sannolikehet kommer det vara genomgångar där nere som jag egentligen vill vara med på. Men istället så ska jag sitta i skolbänken, jag bara hoppas att det inte är något dagis som det brukar vara när arbetsförmedlingen är inblandad. I så fall får jag någon typ av utbrott.

Någon som såg på nyheterna igår om AMS lilla fadäs? De hade nekat en ensamstående mor pengar eftersom de gjorde som de själva trodde att de skulle vara istället för att läsa reglerna. Märkte hur jag själv kände igen mig och faktiskt blev lite förbannad över det hela. Det här med ersättningar är alltså något som, trots att det inte gäller mig, gör mig rätt arg. Speciellt när folk inte får det dom ska ha.

Gör om, gör rätt sa furiren efter att ha hittat en sovande Johan på tältlådan en vintereftermiddag under värnplikten...och det gäller banne mig dom här idioterna också.

Nakna med klubban i näven

Nu har det börjat. Tills nu har jag lyckats hålla en bra dygnsrytm genom att mycket disciplinerat gå och lägga mig före klockan 23 varje kväll. Men nu har det börjat braka, det hela började i måndags då jag inte kom i säng förrän midnatt och igår blev det ännu senare. Runt 1.30. När jag sedan ska upp kl 06.30 är det inget vinnande koncept.

Men egentligen, oavsett om jag lägger mig klockan 23 eller 1.30 så är jag lika trött när jag vaknar. En darrande hand letar sig fram från under täcket och trycker på snoozen ända tills klockan är 7.30 nästan (jag börjar 8). Tro mig, för en morgontrött varelse, som dessutom är otroligt seg av mig på morgonen så är en halvtimme långt ifrån en evighet. Det blir ett lidande. Jag kommer nog aldrig att lära mig kliva upp som en vanligt arbetande människa.

Karate-Ulf är tillbaka på jobbet idag. Under fikat visade han stolt upp sin "Read the fucking manual" t-shirt och basunerade: "En sån här skulle du haft Johan!". Då tänker han förstås på att jag under en månads tid suttit och skrivit på en manual till ett av systemen som han gjort. Aningen fejkat så höll jag med honom och fick ångest för min numera 40-sidor långa manual som aldrig någonsin kommer att bli klar.

Lennart, chefen, bossen, överkuckun sade nämligen i måndags att det kommer vara en manual som anpassas till respektive kund och deras nya behov, "det gäller bara att ha en bra bas". Som det känns nu kommer han ha en "bas" på nästan 50 sidor att jobba med. Good Luck with that.

Karate-Ulf var borta från jobbet igår och nu när han är tillbaks känns det faktiskt lite roligare. Mutter-Pelle vågar inte vara lika butter när han är här. Dessutom tror jag det är skönt för Mutter-Pelle att han slipper svara i telefonen. Igår ringde telefonen säkert 20 gånger utan att det var någon i andra änden, det höll på att göra Mutter-Pelle fullkomligt vansinnig. Jag satt bara och vibrerade när jag försökte hålla mig för skratt.

Karate-Ulfs aktiekurs tillsammans med Fotbolls-Peter går vidare. Idag förklarade Fotbolls-Peter begreppet nyemission för Karate-Ulf. När Karate-Ulf till sist lyckades komma på att det företag han har aktier i (10 stycken) planerade för nyemission ångrade han att han inte köpt fler. Fotbolls-Peters motfråga var briljant: "Vadå, 20 eller?" Alla utom Karate-Ulf tyckte det var roligt.

Det har fortfarande inte blivit några flyttbestyr för mig. Planerna var att göra det i helgen, men hyresvärden kom på i sista stund att han tyckte det såg förjävligt ut och ville därför tapetsera om. I måndags ringde jag till honom med tapetbeställningarna, trots att vi hade kommit överrens om att jag skulle droppa in det via hans brevinkast. Jag tror han blev lite sur för att han blev tvungen att använda penna och papper. "Du släppte inte in det genom brevinkastet? Hmr..grr...jahapp". Men till sist så gick det nog ganska bra ändå. Vi får hoppas att målarna är snabba så man får lämna föräldrahemmet snart.

Innebandycup i helgen. Både lördag och söndag. Självklart är jag förkyld som vanligt men kommer nog försöka vara med ändå. Det brukar vara ett av årets höjdpunkter den där cupen. En bra avslutning oavsett. En kompis frågade mig via msn om jag visste hur vi skulle spela i helgen. Han fick svaret "Nakna med klubban i näven." Har hittills inte fått något svar tillbaka.

Jag förstår honom.

Jag är ett pucko. :)

***

Fan vad det snöar. Nu måste det ge sig snart. Folk pratar om vår och här sitter man i någon typ av snöigloo och kommer knappt ihåg hur våren ser ut eller känns.

Har inte fått mycket gjort på jobbet idag. Mest surfat runt och terrat folk som till motsats till mig faktiskt har rätt mycket att göra på sina jobb.

Har läst så mycket dagböcker om misär och olycklig kärlek idag att jag själv känner mig lite nere. Ibland är det negativt att vara nyfiken i en strut.

Försökte få till en filmkväll med Björn men han påstod sig vara upptagen. Telefonmöte till kl 21. Den mannens liv är verkligen jobbet. Stackars.

Vem avslutar ett meddelande med "Guds frid"?

Det är fascinerande hur saker och ting kan lossna. Allt jag behövde göra var att fixa lägenhet så löste det sig med jobb också. Ja, du läste helt rätt. En av världshistoriens största losers de senaste åren har nu lyckats skaffa sig ett arbete. Det ingen trodde kunde hända, har nu hänt.

Det hela är i sig en ganska fascinerande historia. Det hela började som så att jag en dag kände mig alldeles överless på att bo hemma. Allt som har med konceptet att göra helt enkelt. Vissa säger att det är ett paradis, med tanke på att man inte behöver tvätta eller laga mat själv. Men efter nästan två år så är charmen med detta verkligen helt borttvättat. Iiiii alla fall...

Jag kontaktade en bostadsförmedling i stan och sa att jag ville ha en lägenhet centralt i stan och det dröjde inte allt för länge innan allt blev klart för mig. Självklart så blev man glad över det, men det slutade inte där. Det dröjde nämligen inte länge förrän ett rekryteringsföretag i stan hörde av sig. De hade någon som ville träffa mig. Jag ringde upp och bokade ett möte med chefen på företaget, när jag sedan satt där på mötet tyckte jag först att det inte kändes som en helt vanlig intervju när chefen bara satt och jiddrade på om vad de gjorde på firman. Ärligt talat så drömde jag mig bort lite. Det tog därför en stund innan jag fattade att han redan hade bestämt sig. För mig. Jag skulle få börja jobba!

Så nu sitter jag här på min fjärde arbetsvecka och skriver dagbok. För man kan ju inte jobba jämnt. Som min far en gång sa: "På jobbet vilar man upp sig och jobbar när man kommer hem." Det är nästan så att jag håller med honom.

Äntligen finns det en chans att få någorlunda struktur på vardagen. Tro mig, jag gör mitt bästa. Men en gång nattvarelse alltid nattvarelse. Det har blivit några korta återfall där man gått till sängs vid 2 tiden. Det är ett dyrt straff att kliva upp fem timmar senare, men hittills så har det gått ganska bra.

Fyra veckor in i mitt nya arbetsliv, vilket förstås gör att jag måste presentera mina nya medarbetare i någon form, eftersom de förmodligen ofrivilligt kommer att lämnas ut i bloggen i framtiden. Vi är för närvarande 6 st, mig inräknad.

Mutter-Pelle: En programmerare som jag efter tre veckor tycker mig känna till ungefär 1%. Han säger inte mycket förutom när det blir något fel med datorn eller att den kod han trycker inte fungerar. Detta kommenterar han oftast med "jävla helvete" eller "datorjävel". Annars så håller han sig ganska tyst och man påminns då och då av hans närvaro när han gör sina djupa suckar. Det händer också att han försöker göra några visslande ljud, men för det mesta är det svårt att känna igen melodin. Vi måste nog lyssna på olika typ av musik, Mutter-Pelle och jag. Ibland funderar jag på om han är trött på livet, han har en uppgiven kroppshållning. Under de nästan 20 arbetsdagar som har gått så har jag dessutom inte sett honom byta tröja en enda gång. Det är hela tiden samma slitna, gråa lusekofta. Någonting säger mig att han inte har familj.

Fotbolls-Peter: Förmodligen den jag kommit närmast hittills. Vi är nästan lika gamla - då han är något äldre och det är honom jag snackar mest med. Snarlika intressen, sport, film, musik. Så det hela faller naturligt. Han har många ingående diskussioner med Ulf, som försöker bli aktieguru, med Fotbolls-Peters hjälp.

Karate-Ulf: Den som jobbat längst på det här företaget tillsammans med chefen Lennart. En rätt bra kille det också men jag upplever honom som lite svår att greppa. Det kommer nog ta tid att lära känna honom, men är ändå oändligt mera social än Mutter-Pelle. Jag kommer ihåg att det första som Karate-Ulf sa till mig var: "Du ser bekant ut, har du tränat karate?". Jag var nära att svara "Nej, men jag dricker öl ibland". Men det gjorde jag aldrig. Tycker dock mig känna igen Karate-Ulf på något sätt, men har ingen aning om från var jag sett honom tidigare.

Karate-Ulf försöker dessutom lära sig aktier och skryter varje dag om hur hans aktie Tanganyika Oil har stigit med X-procent. Vi är dock inte sena med att påminna honom om att han bara har köpt 10 stycken så han har egentligen inte tjänat ett skit på affären. "En dag när jag har mer pengar så ska jag satsa mer på mina aktieaffärer", brukar vara Uffes starkaste försvarsargument. Det värsta är att ingen tror honom.

Chrille: En ganska rolig figur, jag gissar på att han är i 50-års åldern och jag trodde ärligt talat att det inte fanns några programmerare i den åldern. Chrille är dock ett bevis på motsatsen. Han för en ganska anonym roll på det här bygget, är ganska negativ i grunden men kan ändå lyfta några skratt i fikarummet när han idiotförklarar kunder.

Chrille har ett genuint problem med snöskottningen hemma på gården och stör sig precis som jag att han måste ut och hjälpa tjocka släkten med enkla datorproblem under kvällarna. "Vet man inte vad brandvägg och virusprogram är så ska man inte ha datorer" är Chrilles livsmotto.

Lennart: Chefen. Da Boss. Överkuckun. En ganska liten gubbe, också i 50-års åldern. Dock grymt auktoritär och det är en sån där människa som man blir förvånad av när man hör honom skratta. Han är så allvarlig att man tror att han inte kan det, ända tills han gör det. Fantastiskt. Nåväl, i grunden trevlig och rättvis.

Ett genuint problem Lennart har dock är att han har svårt att dela ut beröm. Men jag antar att det beror på att han är så pass fokuserad på företaget, som kanske börjar bli för stort för en man att hantera. Nåväl, kanske för stort för Lennart är den mer korrekta beskrivningen.

Lennart gillar inte Volvobilar och har varit grymt nära att slå ihjäl sig en gång när han målade huset förra sommaren. Det är än så länge det enda privata jag vet om Lennart. Ja just, han är även pappa till Fotbolls-Peter. Något jag tror Peter försöker hålla så låg profil med som möjligt.

Allt som allt så funkar det här med jobbet bättre och bättre, det märktes att min ingång i gruppen varit lite turbulent för de här männen och den första veckan sas det egentligen ingenting. Det börjar dock lossna mer och mer nu och under fikat kan det faktiskt ibland bli riktigt kul. Även fast de fikarasterna fortfarande går att räkna på en hand.

Lägenhet och jobb i ett svep alltså. Det är nästan så att man kan börja tro på lotterivinst också, men hittills har de inköpta lotterna inte ens gett en 25 kronors vinst. Där är alltså mitt livs olycka densamma.

***

I veckan såg jag tillsammans med Björn den nya "Walk the line", olagligt nedladdad från ett nät nära dig. Både succé och flopp. Succé i den formen att det faktiskt var en rätt bra film, floppsidan är att jag numera har Johnny Cashs "Ring of fire" på repeat i skallen.
...and it burns, burns, burns - the ring of fire, the ring of fire.
Det är just det som är det farliga med filmer som handlar om gamla musiklegender. Gamla låtar sätter sig på hjärnan och vill inte gå därifrån. Mina arbetskamrater har fått höra Ring of fire refrängen minst 3 ggr idag.

***

I morse insåg jag att det var nästan mer än ett dygn sedan jag överhuvudtaget tittade på min mobiltelefon. Vanligtvis brukar det inte göra någon skillnad eftersom det oftast inte är någon större aktivitet på telefonen, men den här gången hade det hänt grejer. Hela tre missade samtal och 1 sms.

Konstigt nog så kände jag inte igen numret. "Det är väl någon som har ringt fel" tänkte jag och gick genast vidare till sms:et.

Följande sms hade mottagits:
"Hej det är Lars från fritidsgården. Hoppas allt är bra. Det är beslutat att vi ska ha en fest på fritidscentret på fredag 21-01 och jag försöker se om några fler ledare utöver de som är uppskrivna kan tänkas ställa upp, om inte hela kvällen så ett tag i varje fall. Hör gärna av dig om du kan, vi behöver så många som möjligt eftersom många ungdomar väntas komma. Ha en fin kväll och ring eller sms:a gärna. Guds Frid /Lars".

Guds frid. Min första fråga var förstås, vem är Lars? Och vilket fritidscenter pratar han om? Solklar felringning, och eftersom han nu borde ha hört mitt något originella mobilsvar så borde han insett att jag varken är den han söker och knappast någon som någonsin blivit önskad "Guds frid" i slutet av ett sms.

Därför kände jag mig tvungen att meddela den fromme Lars från fritidscentret att det var en uppenbar felringning och sms:ade tillbaka att jag inte fattade vad han pratade om. Efter det så har det varit ganska lugnt.

Men "Guds frid" - allvarligt? Det finns alltså människor som skriver Guds Frid i slutet av sina meddelanden? Någon hejd måste det ju finnas på eländet. Men nu, bara för att jag fann det så lustigt så ska jag börja göra detsamma. Guds frid allihopa.

Guds frid.

Det går ovanligt bra på jobbet idag, har skrivit nästan 5 sidor på manualen och jag är snart uppe i 30 sidor. Min chef som är på kundbesök i Stockholm kommer bli jättenöjd med sin lilla trainee. Innerst inne så älskar han mig. Det vet jag. Guds frid Lennart.

Guds frid.

***
Ocean´s eleven blev Ocean´s twelve och ska nu bli Ocean´s thirteen. Efter att ha läst den nyheten börjar jag allvarligt ifrågasätta George Clooneys fantasi och Hollywoods vilja att vara kreativa. Ocean´s twelve sög stenhårt och jag vågar knapp tänka på hur nästa blir.

Just nu ser jag nog mest fram emot Capote och Philip Seymour Hoffmans rollinsats. Är även lite småsugen att se Iceage 2 och V for Vendetta. Dessa animerade filmer på engelska är faktiskt grymt roliga och så mycket mera än en barnfilm. Jag avskyr människor som ser allt tecknat som något för barn. Det är bara trångsynthet.

"Sätt er 7-åring framför barnfilmen Southpark så får ni se vilket fint språkbruk han får".

Veckans överraskning: Wallander - Mastermind. Jag trodde verkligen inte att dom kunde göra det så pass bra.

Nåväl. Nog om det.

***

1100 gick på Örnsköldsviks Allehandas och MODO:s 1:a aprilskämt i år. Skämtet gick ut på att man i nuläget höll på att smälta ned Kempehallens is och skulle gjuta isfigurer till minne av Kempehallens sista säsong. För er som inte vet, så flyttar Ö-viks stolthet till ny arena nästa år.

Dessa isfigurer skulle i alla fall sedan säljas till minne.

Figurer som råkat få med rester av Mattias Timanders snus var extra dyra.

1100 lämnade intresse på MODO:s hemsida. Elvahundra. Ett tusen ett hundra. Hade det varit verklighet så hade det varit en alldeles lysande affär för MODO. Skämtet bevisar dock tesen att en människa kan vara smart men folk är helt dumma i huvudet.

***

Jäklar, det blev ett långt inlägg. Men det förtjänar ni mina vänner som fått vänta så länge sedan sist. Allt för fansen, antar jag.