Om vi får bord

Klockan stod på 04:30 när jag klev upp på onsdagsmorgonen. Självklart var jag också förkyld, det blir jag alltid någon dag innan jag ska ut och flyga. Tröttheten jag kände den här onsdagen var självklart därför relativt påtaglig. Iväg med planet strax efter sex och nere i Stockholm runt sju på morgonen. Kursen började inte förrän 08:30 och som jag alltid brukar vara, var jag först av deltagarna ute på Frösunda även den här gången.

Hade sett på deltagarlistan att ingen av deltagarna var någon jag träffat förut så det kändes väl rätt kul att träffa lite nytt folk med ungefär samma erfarenheter som jag. Den första som ramlade in var en Lukas. Lukas från Malmö. Vietnamesiskt, eller kinesiskt ursprung och skåning i grunden. Efter några timmar förstod jag snabbt att han var en som inte skulle sluta prata. Han gillade att höra sig själv, sin egen röst och vad den hade att säga. Jag minns att jag tänkte att "den där killen pratar nog rätt rejält i sömnen också." Ni vet, mer en sån där som pratar mest för att det inte ska vara tyst. Sen om det är sant eller inte spelar inte sån stor roll.

Den andre killen som dök upp var från Stockholm och hade förstås inte så långt till den här utbildningen, Micke. Vi såg inte så mycket av honom förstås, bara under kurstimmarna. Trevlig kille, mer hann man som inte med att märka.

Tredje snubben, Viktor - eller Ville som han kallade sig själv kom för sent. Anledningen till detta var att hans tåg kört på en älg ungefär åtta minuter utanför Örebro. Ville är nog en av de mest originella människor jag mött. Vem annars köper 1,5 kilos vikter på Stadium bara för att bära dom fullt synliga på handlederna i två dagar? Dessutom var de formade för att sitta runt fotlederna, så ni kan tänka er hur det såg ut. Han tog inte ens av dem under utbildningen utan satt där med dom där klumparna. Alla utbildare kunde förstås inte låta bli att fråga vad han hade dom till, och varje gång svarade han glatt vad dom var till för. Fantastiskt.

Förkyld och jävlig som jag var så kände jag att jag inte hade orken till att vara så social som jag faktiskt kan. Men det gjorde inte så mycket när Lukas och Ville såg till att vara i mitt ansikte i stort sett hela resan. Lite jobbigt men det gick, och ja till sist så antar jag väl att det var bättre än att sitta ensam på hotellrummet hela resan. Dessutom så kom vi sällan till hotellet före klockan nio på kvällarna.

Kom hem på fredagkvällen ganska slut som artist. Nu blir det en lugn helg med kurering av förkylning på schemat. Eller ja, kurering...det räcker nog att ta det ganska lugnt. =) Vilket jag kommer göra. Ja, ta det lugnt alltså. Jag ber om ursäkt till de jag känner runt i kring Stockholmsområdet som kanske hade velat träffa mig men det fanns tyvärr ingen tid när både dagar och kvällar var planerade av min arbetsgivare. Tyvärr, får man väl kanske säga. Men man kommer ju ned fler gånger. Två gånger till innan jul så jag antar att vi ses då.

Idag är det hockey som gäller när Linköping tar emot MODO. Osäkert ännu var det blir men snacket gick igår om O´learys. Allt beror förstås på om vi får bord. Man kan alltid hoppas I guess.