Vem avslutar ett meddelande med "Guds frid"?

Det är fascinerande hur saker och ting kan lossna. Allt jag behövde göra var att fixa lägenhet så löste det sig med jobb också. Ja, du läste helt rätt. En av världshistoriens största losers de senaste åren har nu lyckats skaffa sig ett arbete. Det ingen trodde kunde hända, har nu hänt.

Det hela är i sig en ganska fascinerande historia. Det hela började som så att jag en dag kände mig alldeles överless på att bo hemma. Allt som har med konceptet att göra helt enkelt. Vissa säger att det är ett paradis, med tanke på att man inte behöver tvätta eller laga mat själv. Men efter nästan två år så är charmen med detta verkligen helt borttvättat. Iiiii alla fall...

Jag kontaktade en bostadsförmedling i stan och sa att jag ville ha en lägenhet centralt i stan och det dröjde inte allt för länge innan allt blev klart för mig. Självklart så blev man glad över det, men det slutade inte där. Det dröjde nämligen inte länge förrän ett rekryteringsföretag i stan hörde av sig. De hade någon som ville träffa mig. Jag ringde upp och bokade ett möte med chefen på företaget, när jag sedan satt där på mötet tyckte jag först att det inte kändes som en helt vanlig intervju när chefen bara satt och jiddrade på om vad de gjorde på firman. Ärligt talat så drömde jag mig bort lite. Det tog därför en stund innan jag fattade att han redan hade bestämt sig. För mig. Jag skulle få börja jobba!

Så nu sitter jag här på min fjärde arbetsvecka och skriver dagbok. För man kan ju inte jobba jämnt. Som min far en gång sa: "På jobbet vilar man upp sig och jobbar när man kommer hem." Det är nästan så att jag håller med honom.

Äntligen finns det en chans att få någorlunda struktur på vardagen. Tro mig, jag gör mitt bästa. Men en gång nattvarelse alltid nattvarelse. Det har blivit några korta återfall där man gått till sängs vid 2 tiden. Det är ett dyrt straff att kliva upp fem timmar senare, men hittills så har det gått ganska bra.

Fyra veckor in i mitt nya arbetsliv, vilket förstås gör att jag måste presentera mina nya medarbetare i någon form, eftersom de förmodligen ofrivilligt kommer att lämnas ut i bloggen i framtiden. Vi är för närvarande 6 st, mig inräknad.

Mutter-Pelle: En programmerare som jag efter tre veckor tycker mig känna till ungefär 1%. Han säger inte mycket förutom när det blir något fel med datorn eller att den kod han trycker inte fungerar. Detta kommenterar han oftast med "jävla helvete" eller "datorjävel". Annars så håller han sig ganska tyst och man påminns då och då av hans närvaro när han gör sina djupa suckar. Det händer också att han försöker göra några visslande ljud, men för det mesta är det svårt att känna igen melodin. Vi måste nog lyssna på olika typ av musik, Mutter-Pelle och jag. Ibland funderar jag på om han är trött på livet, han har en uppgiven kroppshållning. Under de nästan 20 arbetsdagar som har gått så har jag dessutom inte sett honom byta tröja en enda gång. Det är hela tiden samma slitna, gråa lusekofta. Någonting säger mig att han inte har familj.

Fotbolls-Peter: Förmodligen den jag kommit närmast hittills. Vi är nästan lika gamla - då han är något äldre och det är honom jag snackar mest med. Snarlika intressen, sport, film, musik. Så det hela faller naturligt. Han har många ingående diskussioner med Ulf, som försöker bli aktieguru, med Fotbolls-Peters hjälp.

Karate-Ulf: Den som jobbat längst på det här företaget tillsammans med chefen Lennart. En rätt bra kille det också men jag upplever honom som lite svår att greppa. Det kommer nog ta tid att lära känna honom, men är ändå oändligt mera social än Mutter-Pelle. Jag kommer ihåg att det första som Karate-Ulf sa till mig var: "Du ser bekant ut, har du tränat karate?". Jag var nära att svara "Nej, men jag dricker öl ibland". Men det gjorde jag aldrig. Tycker dock mig känna igen Karate-Ulf på något sätt, men har ingen aning om från var jag sett honom tidigare.

Karate-Ulf försöker dessutom lära sig aktier och skryter varje dag om hur hans aktie Tanganyika Oil har stigit med X-procent. Vi är dock inte sena med att påminna honom om att han bara har köpt 10 stycken så han har egentligen inte tjänat ett skit på affären. "En dag när jag har mer pengar så ska jag satsa mer på mina aktieaffärer", brukar vara Uffes starkaste försvarsargument. Det värsta är att ingen tror honom.

Chrille: En ganska rolig figur, jag gissar på att han är i 50-års åldern och jag trodde ärligt talat att det inte fanns några programmerare i den åldern. Chrille är dock ett bevis på motsatsen. Han för en ganska anonym roll på det här bygget, är ganska negativ i grunden men kan ändå lyfta några skratt i fikarummet när han idiotförklarar kunder.

Chrille har ett genuint problem med snöskottningen hemma på gården och stör sig precis som jag att han måste ut och hjälpa tjocka släkten med enkla datorproblem under kvällarna. "Vet man inte vad brandvägg och virusprogram är så ska man inte ha datorer" är Chrilles livsmotto.

Lennart: Chefen. Da Boss. Överkuckun. En ganska liten gubbe, också i 50-års åldern. Dock grymt auktoritär och det är en sån där människa som man blir förvånad av när man hör honom skratta. Han är så allvarlig att man tror att han inte kan det, ända tills han gör det. Fantastiskt. Nåväl, i grunden trevlig och rättvis.

Ett genuint problem Lennart har dock är att han har svårt att dela ut beröm. Men jag antar att det beror på att han är så pass fokuserad på företaget, som kanske börjar bli för stort för en man att hantera. Nåväl, kanske för stort för Lennart är den mer korrekta beskrivningen.

Lennart gillar inte Volvobilar och har varit grymt nära att slå ihjäl sig en gång när han målade huset förra sommaren. Det är än så länge det enda privata jag vet om Lennart. Ja just, han är även pappa till Fotbolls-Peter. Något jag tror Peter försöker hålla så låg profil med som möjligt.

Allt som allt så funkar det här med jobbet bättre och bättre, det märktes att min ingång i gruppen varit lite turbulent för de här männen och den första veckan sas det egentligen ingenting. Det börjar dock lossna mer och mer nu och under fikat kan det faktiskt ibland bli riktigt kul. Även fast de fikarasterna fortfarande går att räkna på en hand.

Lägenhet och jobb i ett svep alltså. Det är nästan så att man kan börja tro på lotterivinst också, men hittills har de inköpta lotterna inte ens gett en 25 kronors vinst. Där är alltså mitt livs olycka densamma.

***

I veckan såg jag tillsammans med Björn den nya "Walk the line", olagligt nedladdad från ett nät nära dig. Både succé och flopp. Succé i den formen att det faktiskt var en rätt bra film, floppsidan är att jag numera har Johnny Cashs "Ring of fire" på repeat i skallen.
...and it burns, burns, burns - the ring of fire, the ring of fire.
Det är just det som är det farliga med filmer som handlar om gamla musiklegender. Gamla låtar sätter sig på hjärnan och vill inte gå därifrån. Mina arbetskamrater har fått höra Ring of fire refrängen minst 3 ggr idag.

***

I morse insåg jag att det var nästan mer än ett dygn sedan jag överhuvudtaget tittade på min mobiltelefon. Vanligtvis brukar det inte göra någon skillnad eftersom det oftast inte är någon större aktivitet på telefonen, men den här gången hade det hänt grejer. Hela tre missade samtal och 1 sms.

Konstigt nog så kände jag inte igen numret. "Det är väl någon som har ringt fel" tänkte jag och gick genast vidare till sms:et.

Följande sms hade mottagits:
"Hej det är Lars från fritidsgården. Hoppas allt är bra. Det är beslutat att vi ska ha en fest på fritidscentret på fredag 21-01 och jag försöker se om några fler ledare utöver de som är uppskrivna kan tänkas ställa upp, om inte hela kvällen så ett tag i varje fall. Hör gärna av dig om du kan, vi behöver så många som möjligt eftersom många ungdomar väntas komma. Ha en fin kväll och ring eller sms:a gärna. Guds Frid /Lars".

Guds frid. Min första fråga var förstås, vem är Lars? Och vilket fritidscenter pratar han om? Solklar felringning, och eftersom han nu borde ha hört mitt något originella mobilsvar så borde han insett att jag varken är den han söker och knappast någon som någonsin blivit önskad "Guds frid" i slutet av ett sms.

Därför kände jag mig tvungen att meddela den fromme Lars från fritidscentret att det var en uppenbar felringning och sms:ade tillbaka att jag inte fattade vad han pratade om. Efter det så har det varit ganska lugnt.

Men "Guds frid" - allvarligt? Det finns alltså människor som skriver Guds Frid i slutet av sina meddelanden? Någon hejd måste det ju finnas på eländet. Men nu, bara för att jag fann det så lustigt så ska jag börja göra detsamma. Guds frid allihopa.

Guds frid.

Det går ovanligt bra på jobbet idag, har skrivit nästan 5 sidor på manualen och jag är snart uppe i 30 sidor. Min chef som är på kundbesök i Stockholm kommer bli jättenöjd med sin lilla trainee. Innerst inne så älskar han mig. Det vet jag. Guds frid Lennart.

Guds frid.

***
Ocean´s eleven blev Ocean´s twelve och ska nu bli Ocean´s thirteen. Efter att ha läst den nyheten börjar jag allvarligt ifrågasätta George Clooneys fantasi och Hollywoods vilja att vara kreativa. Ocean´s twelve sög stenhårt och jag vågar knapp tänka på hur nästa blir.

Just nu ser jag nog mest fram emot Capote och Philip Seymour Hoffmans rollinsats. Är även lite småsugen att se Iceage 2 och V for Vendetta. Dessa animerade filmer på engelska är faktiskt grymt roliga och så mycket mera än en barnfilm. Jag avskyr människor som ser allt tecknat som något för barn. Det är bara trångsynthet.

"Sätt er 7-åring framför barnfilmen Southpark så får ni se vilket fint språkbruk han får".

Veckans överraskning: Wallander - Mastermind. Jag trodde verkligen inte att dom kunde göra det så pass bra.

Nåväl. Nog om det.

***

1100 gick på Örnsköldsviks Allehandas och MODO:s 1:a aprilskämt i år. Skämtet gick ut på att man i nuläget höll på att smälta ned Kempehallens is och skulle gjuta isfigurer till minne av Kempehallens sista säsong. För er som inte vet, så flyttar Ö-viks stolthet till ny arena nästa år.

Dessa isfigurer skulle i alla fall sedan säljas till minne.

Figurer som råkat få med rester av Mattias Timanders snus var extra dyra.

1100 lämnade intresse på MODO:s hemsida. Elvahundra. Ett tusen ett hundra. Hade det varit verklighet så hade det varit en alldeles lysande affär för MODO. Skämtet bevisar dock tesen att en människa kan vara smart men folk är helt dumma i huvudet.

***

Jäklar, det blev ett långt inlägg. Men det förtjänar ni mina vänner som fått vänta så länge sedan sist. Allt för fansen, antar jag.